Rebecka föddes rakt in i kriget

Artikeln är en del av Beredskapsveckan.

Rebecka växte upp i en kristen familj i Iraks huvudstad Bagdad. För hennes familj fanns aldrig någon frihet. Att gå ut och leka på gatan eller röra sig fritt var förenat med stor fara. Inte ens till skolan kunde barnen gå själva.

– Mamma var så rädd att något skulle hända oss. Det behövde alltid vara en vuxen med oss. Vi var ständigt bevakade.

Ett försök till trygghet

På nyheterna pratades det om att kriget var på väg. I omgångar kom det riktigt nära. Då flydde familjen till deras sommarhus i norra Irak om det var möjligt. Andra gånger var vägarna blockerade och de blev kvar i Bagdad.

Då återstod skyddsrummen. Rebecka minns tunna madrasser, trängsel och människor som försökte sova medan kriget hördes utanför.

– Än i dag kan ljud få mig att må väldigt dåligt. Hesa Fredrik väcker fruktansvärda minnen till liv, berättar Rebecka.

Mamma sjöng när bomberna föll

I en svår tillvaro där hoten blev allt fler försökte Rebeckas föräldrar låta barnen vara barn.

– Jag minns hur mina föräldrar om och om igen förklarade att vi barn inte skulle oroa oss, att de vuxna tog hand om allt. Men de kunde inte skydda oss från oron. Varje gång jag såg vatten oroade jag mig för om det skulle räcka till alla. Vi var ofta hungrig, törstiga och rädda.

Men det starkaste minnet är hur hennes mamma ibland började sjunga högt för att överrösta krigsljuden.

– Som vuxen förstår jag hur maktlösa mina föräldrar var. Men de gjorde allt de kunde.

Flydde mitt i natten

Till slut kom en lapp i brevlådan som inte lämnade utrymme för något val. Familjen hotades till livet om de stannade kvar.

Mitt i natten satte de sig i bilen och flydde. Under färden blev de jagade. Rebecka och hennes syskon gömdes på golvet i bilen med väskor ovanpå sig för att inte synas.

Efter många timmar nådde familjen Syrien.

– Där kände jag mig tryggare, men aldrig hemma eller inkluderad, säger Rebecka.

Ett nytt liv i Sverige

Efter att ha blivit bortgift i Syrien med en svensk-irakisk man, kom Rebecka till Sverige som 24-åring. När äktenskapet gick i kras började hon läsa svenska på SFI och fick senare veta att hon har dyslexi. Utredningen blev en viktig vändning, för plötsligt fick hon bättre förutsättningar att lära sig.

Genom en praktikplats på en restaurang upptäckte hon också något annat. Hon var bra på att arbeta i kök.

– Praktiken ledde till jobb och så småningom fick jag möjlighet att utbilda mig till kock för att min chef uppskattade mitt arbete. I dag har jag arbetat som kock i tolv år.

Minnen av en stor familj

De flesta av Rebeckas minnen från livet är mörka och kantade av rädsla, utanförskap och flykt. Men det finns också ljusa bilder, från stunder i familjens sommarhus.

– Där samlades hela släkten och firade ibland. Vi var en stor familj, men idag finns huset inte kvar och familjen är spridd över hela världen. Men när jag tänker på de få stunderna vi fick ihop blir jag glad.

Rebecka tror inte att hon kommer att återvända till Irak. Sverige är platsen där hon lever sitt liv nu.

– Min nya man och tillvaron i Sverige är det närmsta hem jag kommit. Med honom känner jag mig trygg.